Det finns stunder i livet när man ställer sig frågan "Hur tänkte jag nu då?" och det senaste kalaset är helt klart ett av de tillfällena. När kalaset var över så stod jag i över en halvtimme och var bara förundrad över hur mycket 10 barn kan ställa till med på 2 timmar. Det är färg på tapeterna, det sitter mosad banan i en gardin och det ligger både böcker, kläder och leksaker strödda över hela golvet. Hur kunde det bli så här?
Jag hade tänkt att det skulle bli världens roligaste födelsedagskalas och hade förberett mig på, vad jag tyckte, ett mycket bra sätt. Jag hade tagit fram alla ingredienser till tårtan och barnen skulle få vara med och skapa den själva, jag hade köpt en stor rulle papper och gjort några burkar med fingerfärg och gömt små godispåsar så att de skulle få gå på skattjakt. Ni förstår själva var det är på väg? Tårtbaket gick åt skogen, 4 barn slogs med bananerna, en kastade vispen i golvet och det slutade med att vi åt en sockerkaka med grädde, banan och vaniljsås inmosat, ur en skål med varsin sked. Skattjakten började bra, tills en av pojkarna hamnar bakom bokhyllan (fråga mig inte hur) och samtidigt som jag försöker rädda honom så hittar de andra fingerfärgen... Där står jag, med en bokhylla på väg att ramla, böcker som flyger överallt, och ser på när resterande barn kommer på att det är roligare att måla på väggen än på pappret på golvet. Ja, ja alla överlevde och mår bra. Ingen blev skadad och jag tror nog att vi alla har ett minne för livet.