Hallå, hur otacksamma är vi vuxna egentligen? Eller vågar jag säga att vi faktiskt är det? Ja, min upplevelse är att vi är just det. Otacksamma. Eller kanske menar jag att vi har så höga krav?
Ja, vad menar hon nu? tänker någon och skakar på huvudet.

När jag var liten så var årets höjdpunkt när jag fick åka till Liseberg för att köpa en flerfärgad keps med en propeller mitt på huvudet. Sedan skulle jag åka kaffekopparna så att propellern snurrade. Jag frågade min pappa flera gånger;
"-Snurrar den nu?!" mitt under färden.
Den skulle ju snurra. Det var det viktigaste, att min propeller snurrade.

Nu, såhär en dinosaurietid senare, så krävs det betydligt mer än en propeller för att man skall bli lycklig. Ja, för nu är man vuxen och otacksam.
Det måste vara soligt och varmt, dock inte för varmt för då klagar man på det. Det måste finnas pengar att spendera på god mat, dryck, aktivitet och så vidare, och en resa till Liseberg räcker inte längre utan helst till andra sidan jorden för att ens uppnå någon effekt.
Man klagar över hur jävla jobbigt jobb man har år ut och år in -Varför byter du inte jobb då? Utbildar dig? Nej, nej, nej! Jag är för gammal( läs rädd) för sånt, jag får helt enkelt sitta kvar här i min egen dynga och räkna dagar till pensionen istället. Mycket bättre. Jag delar det på Facebook sedan så alla kan lida med mig istället, då känns det bättre.
Jag har mött människor som åker på solsemester var tredje månad som klagar på att de reser för sällan. De är inte sämre människor för det, men jag kan ju inte låta bli att undra vilken vuxen som blir lycklig över en sockervadd i munnen numera?
Nej, varför glädjas över det lilla när vi kan resa land och rike med ljus och lykta i högsta hugg letandes efter tacksamheten, för att sedan inse att den var precis där vi började. Vi är ju vuxna.

Här om dagen lärde sig min dotter att pärla själv. Hon är två år. Hon blev så glad att hon studsade i hela kroppen och tappade ut alla de pärlor som hon just lyckats trä på själv för första gången efter att ha betraktat sin storasyster göra samma aktivitet i flera månader.
Hon tittade på sin tråd, på alla pärlorna på golvet, på tråden igen, och sedan sa hon;
"Oj, päla mera!" och satte sig på golvet vid sina pärlor.
En efter en så satte hon tillbaka dem på tråden igen och för varje pärla lös hennes ögon starkare och starkare av självförtroende och ren lycka. Hon är helt ovetande om frustration, bakslag eller önskan om något bättre, hon är så tacksam för hon KAN pärla. Det spelar ingen roll att hon tappar dem. Det enda som spelar någon roll är att hon har sin tråd och sina pärlor.