Vecka 37 är kommen. Veckan båda mina tjejer kom till världen i.
Jag hoppas, bönar och ber för att han i alla fall väntar en vecka till den här lille grabben, men man vet ju aldrig.Tänk om jag skulle kunna få glädjen att gå ÖVER tiden? Tror jag är en av många få som gillar den tanken! Han är så liten än, skulle vilja att han fick stanna, men barnmorskan tittade på mig och sa att jag borde ha väskan packad NU. Han ligger långt ned och hans rörelser är inte längre lika aktiva. 

Den magiska veckan är i alla fall kommen och det är med skräckblandad förtjusning.

Jag har infunnit mig i ett märkligt lugn, ett lugn jag känner igen. Jag har känt det förut. Rättare sagt två gånger förut. Som någon slags förberedelsefas. Jag blir helt tokig av att det blir stökigt, som att jag "boar" mig, och förbereder huset för den nye lille krabaten.