Jag vill uppmuntra mina barn till att leka. Jag vill se dem känna, tappa, ta upp, tappa igen. Ramla, resa sig upp, försöka igen. Hoppa upp, hoppa ner. Landa mjukt och landa hårt. Jag vill se dem dansa! Jag vill se dem snurra! Jag vill se dem lyckliga!

När min dotter står framför tv:n och tittar på Mora träsk och alla barnen skall klappa händerna, slå på sina knän och stampa med sina fötter blir jag överlycklig när min dotter hänger med i rörelserna. Över min döda kropp att jag skulle be henne att sluta med detta när klockan är mitt på ljusa dagen!
Cornelia, som just lärt sig gå, ramlar på rumpan med ett duns flera gånger om dagen. Jag vägrar att säga åt henne att inte gå eller på andra sätt hämma henne!
Leia skuttar till toaletten när hon är kissnödig. Jag vägrar be henne smyga till toaletten, hon skulle ju kissa på sig på vägen!

Jag tror att barn hittar självkänsla i sina lekar. Att barn som får uppleva "Jag klarade det!" bildar en tro på sig själva, en egenskap de kommer ha nytta av i resten av sina liv. Jag tycker alla barn har rätt till det. De måste kunna leka utan att en tant kommer och bråkar med deras mamma mitt på ljusa dagen eller mitt i deras födelsedagskalas! Jag vägrar acceptera detta!