Herregud, jag är fruktansvärt tacksam just nu för att jag och Patric har ett par år på nacken och att vi varit med om värre katastofer än att ett par rum skall fixas, för jag har verkligen förståelse för att människor faktiskt separerar när de renoverar. Kan man inte samarbeta är det verkligen kört.

Vi har nu i alla fall klarat av en hög med konflikter, löst dem igen, rivit ner arton lager tapeter, tagit bort alla lampknappar, ventilationsskydd, spikar, skruvar och gud vet allt som fanns i de där väggarna! Vi har spacklat tio liter spackel (mer behövs!) , kramats en del mellan varven, målat tak och börjat slipningen i två rum. Nu behövs ännu mer spackel, ännu mer slipning, ännu mer kärlek och sedan kan vi ÄNTLIGEN börja tapetsera! Inte lätt att hålla tidsplan dock när man även har två gullungar, men vi gör så gott vi kan.

Har även tappat bort laddaren till kameran i detta renoveringsstök! Så fort den dyker upp så skall jag ladda upp lite renoveringsbilder tänkte jag.

En annan förbannelse är detta förbannade damm som blir när man slipar! Det är överallt! Cornelia får inte vara på golven utan rullar runt i Lära-gå-stolen istället, vilket hon är rätt trött på! Men snart är slipningen över, hoppas jag...


(som sagt, bilder dyker upp...)