Ibland saknar jag att ta magbilder,
men de bilder, och stunder som är nu är aningen vackrare!

Du har nu plats 3 i kön..


(Ger nu upp..)

En ny vän är funnen, eller rättare sagt, två! Två glada, välkända, män har nu flyttat in i vårt vardagsrum för att stanna och min äldsta lilla tjej springer numera runt och skriker;
-Leia titta Moja Tjäsk NU!

Så det är bara att ta fram armar och ben och börja klappa, stampa och hoppa (jag ser detta som ett ypperligt tillfälle att slå två flugor i en smäll; jag aktiverar min dotter samtidigt som mina mammakilon sakta men säkert vinkar adjö..)

Att det gått tre veckor sedan Cornelia kom till världen är inte klokt. Det var så nyss men samtidigt så länge sedan. Jag och min sambo pratade här om dagen om att inte någon utav oss kunde riktigt föreställa oss vår tidigare vardag längre, då vi bara hade ett barn. Eller ännu längre bak, då det bara var vi två.

Cornelia växer för varje dag och börjar mer och mer få sitt eget utseende och en egen personlighet. Även Leia växer in i sin roll som storasyster mer och mer för varje dag. Igår när jag bytte Cornelias blöja så stod Leia och hjälpte till. Efter en kort stund konstaterade vi båda två att det nog var bäst att bada Cornelia lite. Jag började tappa upp vatten till Cornelia i det stora tvätthandfatet bredvid skötbordet i tvättstugan och började tvätta av henne. Men i samma stund som jag tar fram babyoljan springer Leia iväg och jag hör att hon springer upp för trapporna, eftersom jag hade glömt stänga trappgrinden. Jag ropar efter henne att hon inte skall vara i trapporna och ber henne komma ner igen, vilket får henne att springa ännu snabbare uppåt. Snabbt försöker jag avsluta badet för Cornelia men då kommer Leia tillbaka. Jag säger till henne att hon inte får vara i trapporna men ser då varför hon sprungit upp för trapporna så snabbt.
-Haaduk! säger hon och räcker fram sitt badlakan som hon hämtat från sovrummet på övervåningen.
-Nela haaduk blöt torka! fortsätter hon och jag kan bara lägga mitt huvud på sned och beundra min lilla tjej som helt plötsligt blivit en väldigt stor tjej som springer och hämtar badlakan när lillasyster skall bada.

I min babydimma och ammningskoma har det på senaste tiden blivit ytterst dåligt med fotografering här hemma! Så nu får det bannemej vara slut på det! Kamera fram!

En hemsk natt, två timmars sömn, en dag med bussresor med båda barnen, en trotsig tvååring som är rent av elak ibland och en känsla av tålamod som snart brister.

Klockan är 16:13 och min sambo, som slutar 16:00, inte hade dykt upp än så ringer honom för att fråga vart han är. Ja, han brukade ju alltid vara hemma tio över och nu var klockan faktiskt tretton minuter över (de där tre minuterna var i mitt frustrerande tillstånd tydligen väldigt viktiga). Signalerna går fram, men inget svar. Jag ringer igen, inget svar. Vad håller han på med?!

Ett sms kommer snart till min mobil där han skriver "Jag ringer strax". Va?! Vadå "strax" ? Är han dum i hela huvudet? tänker jag för mig själv och irritation blandas med min trötthet och redan dåliga humör. Telefonen ringer.
-Vad håller du på med?! frågar jag argt.
-Jag är påväg hem! svarar han med förvånad röst. Jag slutade ju nyss!
-Nej, du slutade för tjugo minuter sen och det tar inte mer än fem minuter att komma hem! Vart har du varit
-Jag är hemma nu så vi ses snart.
-Men vart har du varit då
-Vi ses nu.
-Men kan du svara på min förbaskade fråga eller?!
-Vi ses nu. puss puss.
-Vad håller du på med?!
Ingen svar och en lätt "klick" hörs innan samtalet kopplas ner. Jag är inte vid detta laget arg längre -jag är ursinnig! Vad håller han på med och varör lägger han bara på luren? Jag svär för mig själv och när han dyker upp vid ytterdörren vill jag knappt titta på honom så arg jag är.

Han tittar på mig med den där blicken som säger "Varför är du så arg?!" utan att han säger något.
-Vad håller du på med?! frågar jag argt innan jag snart kommer få skämmas så mycket så jag sjunker genom jorden. 
-Jag ville bara visa min uppskattning till dig som sliter så hela dagarna, säger han och tar fram en bukett tio rosa rosor. Han hade varit på blomsteraffären och därav att han var lite senare än vanligt och därav hans korta ton i telefonen.

Om 10 dagar flyttar vi in i vårt nya lilla radhus, i vår gamla stad. Alla papper är färdiga och nu återstår bara packning och flyttplanering. Det skall bli skönt att flytta "hem" igen. Nära familjen, vännerna och våra välkända gator, även om vi verkligen kommer sakna allt som vi började bygga på i Nya staden.

Det är ganska komiskt dock att jag inte ens sett vårt nya hem än, eftersom jag och Cornelia låg på BB så fick Patric och Leia åka på visning själva. Men jag litar på min sambos goda omdöme och att bilderna han tog från visningen inte gett mig en allt för sned bild av hur det ser ut.

Ser fram emot att se hur det ser ut, skall åka dit på lördag. Men jag ser mindre fram emot att flytta hela vårt hem 50 mil igen, eftersom den flytten var det värsta jag varit med om. Hur skall det gå?

Jag gjorde ju ett 3D ultraljud med Cornelia i magen när jag var i graviditetsvecka 27. Vi framkallade en utav bilderna från ultraljudet på en canvastavla som nu pryder vårt hem och jag slutar inte riktigt imponeras av den fantastiska tekniken! Det var extra kul att sätta ultraljudsbilden bredvid en bild av henne nu när hon kommit ut ur magen..

Tycker ni man ser någon likhet?

När barnens moster och mormor kom hem från Disney on Ice så hade de med sig stora påsar med sovenirer. Det var popcornhinkar, sjöjungfrudocka, t-shirts, kapten kroks svärd, blinkande stavar och det roligaste -Tingelingvingar!
-Det vore elakt om inte Leia fick ett par hon med, så kan man ju inte göra mot barn! sa mormor och log, men inte lika mycket som Leia gjorde när hon fick dessa vingar med blinkande små diorer i alla färger tillsammans med en blinkande, snurrande tingelingstav. Hon har sprungit runt med dem hela dagen och älskar dem! Så mycket lycka som kan rymmas i en snart två år gammal flicka.

Lillasyster fick också vara med och leka älva..

Det var nu tre dagar sedan vi kom hem från BB och visst känns det märkligt att man plötsligt har två barn att se efter, sammtidigt som jag nästan fått svårt att minnas hur det var tidigare. Konstigt med tanke på att det bara var ett par dagar sedan. Men det är mycket som är konstigt just nu.

Som mitt minne till exempel. Jag är helt tankspridd och glömmer det mesta. Min mamma berättade att det finns en forskning som talar för att mammor automatiskt blir lite luddiga i huvudet för att de skall lägga all sin energi och tanke till det nyfödda barnet eftersom deras överlevnad är i mammans händer. Det kan nog ligga nåt i det.

Ikväll skall Patric iväg och träna och jag blir då för första gången ensam med båda barnen, det skall bli spännande! Hoppas att Leia kan acceptera att Cornelia är med när hon skall somna, det måste ju vara konstigt när man alltid haft sin mamma för sig själv och helt plötsligt kommer en annan tjej in och skall sova där med. Får se hur det går och har jag riktigt tur så hinner jag se säsongspremiären av Let´s Dance och ta fram lite fredagsmys med.

..busar pappa med storasyster i snön.
Extra skoj är det ju också när mormor och moster följer med!


(Dock viskade en liten fågel i mitt öra att mormor är en fegis som GÅR ner för backen!)

Följande inlägg har uppdaterats med bildkollage;

Natten då du föddes, min förlossningsberättelse
Tiden på BB

Vi kom till BB runt niotiden på söndag morgon. Genom det stora fönstret kunde man se solen som just gått upp och himlen var aldeles rosa. Vi hade inte sovit någonting på ett helt dygn, varken jag själv eller min sambo, men ändå kunde vi inte känna någon trötthet -bara glädje. Om och om igen upprepade vi vilken tur vi har som sluppit alla sorters komplikationer inte bara en gång, utan två.

Efter att ha skickat hem min sambo för att hämta diverse saker jag saknade och kanske ta igen lite av hans nattsömn, satt jag där och bara beundrade min lilla tjej. Jag andades in varje sekund och kunde inte förstå att hon bara några timmar tidigare hade legat i min mage och nu var hon där i min famn. Under förlossningen och dess värsta värkar lovade jag mig själv att jag aldrig mer skulle göra om det här och jag ifrågasatte mig själv i mitt val att vilja ha fler barn, men med henne där i min famn och den rosa himlen utanför fönstret kunde jag nästan säga högt för mig själv att det här vill jag göra igen!

Barnmorskorna servade oss som om vi vore kungligheter och när Patric kom tillbaka så fick jag en härling långdusch som gjorde mig som ny. Jag ville att tiden skulle stanna och undrade om jag någonsin tidigare mått så bra. Hade en bomb landat utanför sjukhusets väggar hade jag inte märkt det, för jag var i min egen värld.

Under eftermiddagen blev Cornelia placerad i sollampa då hennes bibirubinvärden var något höga. Denna sollampa var dock inte så populär i mina ögon efter att hon hade legat i den i närmare nio timmar, eftersom hon inte fick vara hos mig alls när hon låg där, om det inte var så att hon gav tydliga tecken på att hon ville suga. När de nya proverna visade att hon låg under behandlingsvärde, men att hon skulle ligga kvar under hela natten ändå i "förebyggande syfte" satte jag ned foten och tog henne till mig. Barnmorskan höll med om att det bästa för både barn, moder och ammning är att hon skulle vara hos mig och att barnläkaren som bestämt att hon skulle ligga i lampan ändå troligtvis hade en dålig dag.

Dagen efter åkte lampan ut eftersom hennes värden var felfria på morgonen, trots att hon inte legat i lampan under natten alls. Läkarbesöket visade att vår tjej var pigg och glad och ingenting anmärktes men vi blev ändå rådgivna att stanna en extra dag, vilket jag ändå inte hade någonting emot då vi trivdes så bra.

Men nu är vi hemma igen.

I morse föddes en liten flicka.
Hon vägde 2940 gram.
Hon var 49 cm lång.

Just nu ligger hon här bredvid mig.
Hon är något av det vackraste jag sett.
Cornelia.


fortsättning följer..

Då mina föräldrar började frukta att tisdagens fotografering kan behöva att avbokas så började de plötsligt att möblera om i vardagsrummet. Tavlorna på väggen togs ned och min tonårsyster i soffan skyfflades iväg medans min pappa plockade bort linsskyddet på sin nyinköpta Canon eos.
"Detta är sista chansen!" sade min mamma och tog jobbet som fotografassistent på fullt allvar. 

50 olika poseringar och 137 bilder senare kan jag nu tacka mina föräldrar för att jag fick en gravidfotografering som sällan kommer glömmas, även om lillasyster bestämmer sig för att komma ut innan tisdag.

Tusen tack!

Hej Bebis i magen!
Idag är vi i graviditetsvecka 38+6 du och jag. De senaste kvällarna har du nog börjat förbereda dig för att komma ut ur mage-huset. I förrgår när jag vaknade hade hela min mage ändrat form, från att ha varit formad som ett enormt äpple, ser den nu mer ut som ett upp-och-ner vänt päron för att ditt huvud sjunkit nedåt. Det är mycket skönare och lättare att andas nu så det är bra.

På tisdag, om tre dagar, skall vi till fotografen hela familjen, förutsatt att du är kvar i magen då. Vi fick ju nämligen ett fotograferingspaket i julklapp av din mormor och morfar hos vår favoritfotograf som fotade oss när din syster föddes. Fotograferingspaket vi fått är uppdelat i två fotograferingstillfällen där det ena är med gravidmage och det andra är med hela familjen då du kommit till oss, som även skall användas till din födelseannons. Din pappa och storasyster kommer självklart vara med båda gångerna, men vi vet ju faktiskt inte om du hunnit komma ut redan innan tisdag. Men jag vill att du skall veta att du får komma precis när du vill, för om det blir en familjefotografering på tisdag istället för en gravidfotografering är ju bara ännu mer mysigt.

Idag är det årets andra dag och att det blivit nytt år innebär att vi nu vet säkert att du kommer få din födelsedag i januari. När jag var liten så avundades jag dem som fyllde år i januari, eftersom jag själv fyllde år i december och tyckte det var så tråkigt att alltid vara yngst och fylla år sist, men det är ingenting som jag bryr mig om idag. Det är det som är så bra när man blir vuxen, att man börjar bry sig om andra saker istället.

På det senaste har jag lagt mycket av min energi på att fundera över din och din systers trygghet. Det är det som är det viktigaste i hela världen för mig, att ni mår bra och är lyckliga och jag skulle göra precis vad som helst för att ni skall ha det så bra som möjligt. Det är därför vi flyttar tillbaka till Gamla staden långt bort, för att jag tror att ni mår bättre där pappa har sitt jobb och där vi har mormor, morfar, farmor och alla andra. Imorgon skall vi kolla på en till lägenhet som vi kanske kan flytta till, det är den andra visningen vi går på och vi håller tummarna för att det blir bra.

Många kramar från din mamma

Gott nytt år kan man ju säga, men min dotter tycker nog inte starten på detta år varit någon höjdare alls. För tre dagar sedan så kom Herr Vattkoppa på besök och har nu spridit sig över hela min tjejs lilla kropp. Det började med en liten på magen och sen kom det någon på ryggen. I förrgår hade de börjat komma på rumpan och igår kväll fanns det ingen kroppsdel som inte hade någon prick -De är överallt! I hårbotten, under armarna, i knävecken, jumskarna, halsen, ansiktet, händer och fötter. Till och med på öronen.

Inatt, nyårsnatt i all ära, var det outhärdligt och hon har bara kunnat sova korta stunder av ren utmattning innan hon vaknar igen av att det kliar. Vi har pendlat mellan att massera med kylbalsam i sängen och sitta i badkaret. "Kliar prickar Leia bada!" och "Smörja klia mamma!" är i stort sett det enda hon säger. Ingen mat vill hon ha och ingen dricka. Temperaturen går upp och ner.

Jag får sympatismärtor och det kliar över hela min kropp med av dessa små hemska prickar. Hoppas att det snart är över..