När Cornelia kom till oss så märkte vi att hon, som många andra barn, gillade att guppa. Eller snarare hoppa. När hon blev lite gnällig och inte något riktigt var till belåtenhet så var det enda som hjälpte att hålla i henne och guppa hennes söta lilla kropp upp och ner framför sig och gärna så hon kunde se ens ögon medans man guppade.
Det var min mamma som först skrattade lite gott.
-Vad söta ni är, Cornelia ser ut som en kanin! sade hon och log. Leia tyckte det lät himla roligt att kalla sin lillasyster för kanin och snart kallade även jag henne för Cornelia kanin när det var dags för våra små "guppstunder".

Nu när jag ser kaninfigurer så kan jag bara tänka på min lilla dotter. Nu har hon många plagg med kaniner på och när det var dags att hitta en mobil att hänga över hennes säng blev valet självklart -Kaniner. Det roligaste av allt är att hon verkligen älskar dem! Idag låg hon klarvaken och tittade på de dinglande kaninerna i taket i nästan en hel timme utan en invändningar (det har aldrig hänt tidigare med andra saker alls!).

Hennes farmor gav henne en liten mjuk skallra med kaninöron och även den är det vackraste i hela världen. Leia har idag stått vid spjälsängen och skallrat med den för Cornelia och då gav hon ifrån sig sitt första skrattljud! Det lät nästan som om hon fnissade. Kaniner är helt enkelt favoritdjur och visst är det fantastiskt att de kan ha en sån egen personlighet trots att de är så små?