Efter att ha följt instruktionerna av min syster, eller ja, följt och följt..
Jag kunde ju inte låta bli att ställa mina sjuttielva frågor och heller inte låta bli att undra men jag fick helt enkelt finna mig i detta och vara tyst.

På lördagen tar jag ialla fall med mig min lilla familj till min mamma och pappa för att äta middag. Min syster ringde och gav order om att stanna där tills hon sagt annat. Vid denna punkt börjar protester bli smått oundvikliga.

Klockan 17:00 så möts jag av min kära vän Helena ,som även är gudmor till Leia, i dörröppningen hos mina föräldrar. Just när jag undrar vad hon gör där så dyker även Patrics bästa vän, Leias gudfar, upp. Därefter även Lisa som är en god barndomsvän till Patric.

Som ett levande frågetecken blir jag och Patric transporterade hemåt med instruktioner om att göra oss iordning, till vad vet vi inte. Leia fick stanna hos mina föräldrar och skulle tydligen vara där hela kvällen! Jag fattade ingenting.

Sedan blir vi påtvingade ögonbindlar och får veta att det väntas en bilresa. Men även här fick vi inte veta någonting. Bilresan varade i ca 30 minuter med förbundna ögon och jag var helt säker på att jag var i grannstaden, men när vi får titta har de självklart bara åkt runt för att förvirra oss och vi överaskas av att vi är hemma hos min syster där vår alldeles egna "Hejdå-fest" väntade.

Tusen tack till alla som var med och ordnade allt,
alla som kom, alla som skrev hejdå-brev till oss och lade i brevlådan som vi nu har med oss till nya staden.
Tack alla som fick oss att skratta och tack alla som fick oss att förstå att vi kommer att sakna er.
Men framför allt tack till min älskade syster som gjorde allt så fint, min älskade bästa vän Helena som fixade allt runt omkring och världens bästa Mika som hade modet att hålla tyst
(trots att du fick undvika oss i veckors tid för att inte genomskådas)