Jag skriver till dig för att tala om att jag är otrogen med en annan stad. Den är ny, snyggare och mer spännande än du! Jag är ledsen, men jag behövde helt enkelt något nytt i mitt liv och där stod den nya med öppna armar precis vid rätt tidpunkt då jag behövde det som mest.

Jag har bott hos dig sedan 2001 och jag har haft ganska många bra dagar hos dig. Hos dig har jag träffat mina vänner som kommer att följa med mig genom resten av mitt liv, och jag träffade Patric som idag är pappan till mitt barn. Jag kommer sakna mina vänner något så oerhört när jag inser hur längt borta de är ifrån mig, och jag räknar med att du tar hand om dem väl!

Jag och den nya staden kommer jättebra överens och vi har något speciellt tillsammans! Vi har kommit till det mest mysiga radhusområde man kan hitta och Leia älskar det! Vi älskar det allihopa, och då har vi ännu inte testat poolen som finns på gården i mitten av alla hus. Man hör barnen plaska där på dagarna och det är rätt mysigt.

På onsdag kommer jag till dig igen och stannar i fem dagar, men sen vet jag inte när jag kommer till dig igen. Jag har ju en ny nu.

Deppa inte ihop, det är inte dig det är fel på. På onsdag kommer jag och hämtar mina sista grejor. Tack för den här tiden!

Efter uppkörningen kollade jag på min telefon, 9 missade samtal och 4 meddelanden mottagna. Jag orkade inte ringa upp utan gick iväg på en avskild plats för mig själv. Solglasögonen gömmde mig för allmänheten och det kändes bra. Jag behövde bara stänga av en stund.

När jag förra veckan gjorde teoriprovet så köpte jag mig en smörgås som jag åt innan provet, tillsammans med min smörgås fick jag en servett. En sån där som man alltid slänger bort, men av någon konstig anledning så hittar jag den ihopvikt i min väska när jag sitter där på min avskilda plats bakom mina solglasögon.

Kanske jag kände på mig att jag skulle komma att behöva den servetten.

Själklart går inte livet under av att man misslyckas en gång, men besvikelsen är ändå oundviklig. Nu jobbar jag på att resa mig upp och köra igen. Jag ska bara ha lite semester först.

... Sen kör jag upp. Är så nervös att jag höll på att kräkas nyss. Vill verkligen klara det här, och åka hem till mitt nya hus med min nya bil. Ser inte riktigt att en 9 timmars tågresa är så spännande.


Nu: Smink och kläder
Sen: Solpromenad till vägverket
10:45 Uppkörning

Om 48 timmar så vet jag. Då vet jag om den långa vägen till körkortet är över. På måndag 10:45 så gäller det. Uppkörningen. Teoriprovet i onsdags gick galant, så nu är det bara körningen kvar.

Efter det ska jag ÄNTLIGEN åka hem, hem till min nya stad långt bort. Men det stora frågan är om jag får ta min nya bil med mig för första gången eller om det är en tågbiljett jag får köpa. Spännande. På måndag gäller det, det kan vara det sista i den här långa resan, men det kan också bli en stor besvikelse och en enormt lång tågresa.

På söndag skall jag spendera lite tid tillsammans med en god vän och sedan packa de sista sakerna hos mina föräldrar som så vänligt haft mig och min lilla familj hos dem i 6 veckor. De har varit helt underbara och avvarat nästan en hel våning för oss. Vi kommer sakna dem.

Tack alla som stöttar mig och hjälpt mig att komma så här långt! Äran är er!

Efter att ha lämnat teorisalen, med den tänkvärda tavlan, gick jag och satte mig i solen. Med min smörgås satt jag där och tänkte på förberedelse. Klockan visade att det var en timme kvar till provet skulle starta. Teoriprovet, kunskapsprovet, uppskrivningen, ja, kalla det vad man vill, men starta skulle det göra.

När jag kom till vägverket så välkomnade de mig i receptionen och efter lite väntan fick man komma in i provsalen. De kollade allas legitimationer och placerade oss vid de olika datorerna. Jag fick dator nummer 7.
Jag som egentligen inte tror på lyckotal log. Nummer 7 är min innebandyspelare vs. sambos tröjnummer.

När jag började svara på frågorna så började jag ännu en gång undra varför jag skall veta vad en lastbil får lasta eller väga när jag vill ha körkort för personbil och när alla frågor var besvarade hade jag två alternativ; rätta eller se över. 26 minuter till godo, så jag skulle ha hunnit att se över mina svar. Men jag trycker "rätta". 

Min puls går helt plötsligt upp till max och jag blundar. När jag blundar så föreställer jag mig de där röda bokstäverna som formar ett "underkänt" men jag skall snart bli besviken. För inga röda bokstäver kommer att visas. Jag öppnar ögonen. Bokstäverna är gröna.

Jag tittade på tavlan och läste igen. Vad står det egentligen? Ja, jag förstår ju budskapet, men trots detta undrar jag vad det står.

Många kanske kan känna budskapet och få mer hopp och livsglädje, men till mig gav den mer av motsatsen, jag blev inte upprörd,utan  mer att jag lade mitt huvud på sned och inte höll med alls. Min första tanke gick till mina systerdöttrar som för snart nio månader sedan föddes och dog.

 Denna tavla som talar om för oss att livet är härligt, att det alltid finns något att glädjas åt och att det inte är någon idé att deppa fick mig att hoppas att det är många som inte vet mer om livets baksida än då. Synd bara att min verklighet ser annorlunda ut. 

Eftersom de enda orden som jag kunde ta till mig var "Man kan aldrig göra mer än sitt bästa!" så tittade jag en sista gång på mina underkända övningsprov och sen packade jag ihop mina saker, köpte en god smörgås och satte mig i solen.
Sen gick jag till vägverket för att göra mitt kunskapsprov.

På grund av uppskrivning till körkortet imorgon, onsdag klockan 13:00 så har jag drabbats av tillfälligt Blogg-avbrott.
Jag arbetar med att lösa problemet så snart som möjligt. Önska mig lycka till och håll en tumme eller två!

Har ni sett Let´s Dance någon gång på tv4? Kanske är en dum fråga, men det är faktiskt många som inte sett detta program, min väninna hade ingen aning om vad jag pratade om.

I detta underhållningsprogram, som går ut på att kändisar lär sig dansa pardans, så finns en välkänd jury och däribland en man vid namn Tony Irving. Han är en känd dansare och har många mästartitlar. Svenska komiker älskar att göra parodi på denna man, speciellt eftersom han har en sån där riktigt härlig brittisk accent och alltid säger "MEN" i varje mening.

"-Mycket snygg hållning, höftrörelserna var okej, MEN (Lång paus) du tappade stegen!" kan han låta.

Han får mig att tänka på min bilskolelärare. Han har alltid ett "MEN" med sig i bakfickan. Jag anar att han är perfektionist och vill att jag skall prestera perfekt, eller att han helt enkelt är en förklädd Tony Irving!

Min lärare säger istället; "-Mycket snygg parkering, bra val och bra avstånd. MEN du kanske skulle eventuellt vara lite mer åt det hållet!" eller "Bra körning, bra koll, MEN du skulle nog kollat en tredje gång på cykelbanan!" eller "Bra hastighet och bra avstånd MEN du skulle kört lite fortare ut på gatan för att tvinga de andra bilisterna att stanna för dig när högerregeln gäller!"

Ibland känner jag mig som en misslyckad dansare på dansgolvet i live-sändningen av Let´s Dance, men om jag låtsas att han har Tony Irvings accent så kan jag skratta lite med.

Jag hoppas bara att de på Vägverket vid uppkörningen inte är lika petiga som min lärare.

Dagarna börjar nu närma sig, de smyger sig på och jag börjar undra vad jag gett mig in i egentligen. Sjukt konstig känsla.

På vägverkets hemsida kunde man se en liten filmsnutt om uppkörningen, och en del av den filmen var då eleven i filmen kört klart och vägverkets anställde, som skulle bedöma elevens körning, säger då; "-Du är tyvärr inte godkänd, men jag ska tala om för dig vad det är jag tycker att du skall öva på."

Jag hör den meningen om och om igen i mitt huvud.Jag drömmer mardrömmar om det. 

 "Du är tyvärr inte godkänd, men jag skall tala om för dig vad jag tycker att du skall öva på" 

39.3 visade termometern när min dotter vaknade idag. Eftersom detta är dag fem av feber som gått upp och ner så blev nästa station vårdcentralen. Läkaren fastslog öroninflammation och det blev antibiotikakur i 7 dagar.

Ner till apoteket för att hämta ut hennes recept. Skönt, bara 21 nummer före mig medans min dotter gråter och skriker "AJ!" och håller för sina öron. Ja, jag menar, det kunde ju lika gärna varit 30 nummer före.

Men när jag går där vaggandes fram och tillbaka med min gråtande 16 månader gamla dotter i väntan på vår tur kommer apotekets personal fram till mig.
"-Vilket nummer har ni? frågar hon och jag svarar. Sedan säger hon att hon ska se till att vi får hjälp och två minuter senare går vi ut från apotekets dörrar med en påse medicin.

Tusen tack aptekets personal som såg precis vad min dotter behövde! TACK!