Härom kvällen så behövde jag jordgubbar med grädde! Jag var beredd att betala vad som helst för just jordgubbar med grädde! Problemet var bara att klockan närmade sig 22:00 på kvällen.

För någon vecka sedan så var det sill med potatis (då vill jag observera att jag inte ens gillar sill!)

Nu vill jag ha en melon! Jag fantiserar om att dela en hel melon i två delar och äta upp dem var för sig med sked!

Problemet med alla dessa sug är att man aldrig har just det man behöver hemma, så då äter man allt annat som finns i ens närhet för att försöka stilla ens behov av det man egentligen vill ha!

Visst är livet underbart när man kan ägna en stund till sådana här underbara problem?

Jag vet att jag talar för många när jag säger att det inte är lätt att göra sin blogg som man hade önskat att den såg ut.
Antingen så gör man den själv och letar förbrilt efter olika funktioner för att fixa just det där och dom där grejjerna där.

Alternativt så hittar man någon annan som gör designen så det känns okej, jag själv har gjort det tre gånger, men då är man egentligen inte fullt nöjd för det var ju inte exakt så man egentligen ville ha det, men det var ändå helt okej och  får funka för stunden.

Eller så anlitar man MinNyaBlogg!

Bakom sidan finner man en man med tankeläsare- funktioner (Ja, jag vet, tänk om det fanns fler sådana män -relationsgrälen hade ju varit som bortsprungna!) och inte nog med det, han är oerhört skicklig med! Denna man har verkligen lyckats med det som jag trodde var omöjligt -Göra en bloggdesign som jag inte vill ändra!

Efter många kontaktförsök fick jag tag i denna man, guds gåva till bloggvärlden.
Jag kan ärligt säga att jag inte hade så många idéer att ge honom.
Jag hade en bild av en sliten vit dörr som jag såg kunde vara en fin bakgrund, jag hade en tanke kring bilder av min familj i polaroid-stuk. Jag tänkte vitt, ljust, glatt och chict. Han var på min väg direkt.

En dag tänkte jag rosenblad och samma dag, utan att jag kontaktat honom, fann jag rosenblad på test-bloggen.
Jag berättade om en tanke kring Spangles, Charlie Bear nallen, och han gjorde honom levande!
Och igår natt när designen äntligen satt på plats fann jag något jag inte riktigt gillade och på min mail sekunderna efteråt hittade jag ett mail angående just det. Med en lösning självklart!

Jag gav denne man en sliten dörr och han skapade ett helt underbart krypin till mig.
Glatt och busigt -Som jag
Ljust och romantiskt -Som jag vill ha det!

Tusen Tack MinNyaBlogg!

Jag har alltid varit fruktansvärt dålig på engelska. Det går liksom inte in för mig.Vissa hade svårt för matte i skolan, andra religion och jag hade helt enkelt svårt för engelska. Jag gick i den mindre engelskagruppen på skolan, för dem som behövde extra hjälp. Jag lyckades trots detta kamma hem VG i ämnet, något som för mig är helt ofattbart än idag.

Denna historien ligger till mitt försvar till följande händelse.

"Press my tummy for a funny sound" stod på den lilla etiketten till leksaksfiguren. Patric, min sambo, läser orden högt och undrar hur den låter.
Jag trycker på filurens ena hand, inget ljud.
Jag trycker på den andra handen, inget ljud.

-Den låter ju ingenting när man trycker på tummarna ju! utbrister jag, och undrar allvarligt för mig själv om den är trasig. Men när min sambo kollar konstigt på mig, vänder sig mot min mamma och de båda två försöker hålla sig för skratt men det är oundvikligt.

-Tummy, Theodora! Det betyder mage! säger mamma och jag inser att tummy inte betyder tumme.

Men som sagt, jag har aldrig varit särskilt bra på engelska..

Där borta står den.
Min familjs lilla bil.

Min lilla drömbil, som vi bestämde oss för att köpa så att jag skulle kunna ha den när jag fick mitt körkort i handen.
Bara en liten detalj att uppkörningen inte gick så bra.

Om 17 dagar går min godkända uppskrivning ut, efter det måste jag göra om både skrivning och körning.

Så nu måste jag boka en uppkörning.
Bara ännu en liten detalj som står i min väg,

Det finns inga tider att boka.

Så nu står den där borta, min lilla drömbil. Min lilla Toyota Aygo. Ensam och gråter över att den inte får vara på vägen.
Eller är det jag som gråter över att inte kunna köra den?

Min dotter, 17 månader,har länge vägrat säga mamma annat än när hon varit ledsen. Många har kanske sett vår film med en demostration av mina försök, som filmades för ett par veckor sedan.
Men nu när pappan varit iväg ifrån oss och vi dessutom har varit isolerade pågrund av mygginvasionen så har det hänt saker.

I söndags, när jag gick en promenad med Leia i vagnen, så fick jag en varm känsla i kroppen. I magen.
Jag kände igen den från dagen då Leia föddes, men min tanke gick inte till mig utan till min vän.
"Jessica ligger i värkar!" tänkte jag för mig själv.

Jessica, min goda vän som nu hade gått alla de 40 graviditetsveckorna nu, hade dagarna innan skämtat med mig om att hennes bebis nog kommer lagom till jul så vi kanske får samtidigt. Men utan att jag pratat med någon eller henne kände jag bara så starkt där på vägen att hon ligger på förlossningen.

Så jag ringde henne. Telefonsvaren gick på. Jag ringde hem till henne. Inget svar.

Känslan jag hade blev nu bekräftat och jag stannade en stund för att verkligen önska henne lycka till, trots att hon inte ens var där jag var. Egentligen visste jag ju inte ens om hon bara var iväg på söndagsfika eller något, men jag var övertygad. Hon ska snart få träffa sitt barn för första gången.

Jag skrev ett sms till henne vad jag kände och igår morse kom svaret;

Grattis min vän, hör av dig när du sovit minst i flera veckor och njut av varje sekund! Bry dig inte om alla som vill hälsa på, för de kan vänta! Den här tiden kommer aldrig tillbaka och det är ER tid, ingen annans!

I fredags kväll när jag pratade med min sambo, som jag inte träffat på en vecka, så berättade han att han hade en överraskning till mig när vi skulle ses. Jag lade då en följdfråga i stil med "Spenderar du massor utav pengar?" och han svarade då att jag inte skulle oroa mig för den här gången så har han verkligen spenderat sina pengar väl och att jag kommer tycka att han är en riktigt fin man.

Jag, som hade bokat bio för oss på den där filmen som vi väntat de senaste åren på att den skall ha premiär, berättade att även jag hade en överraskning Jag hade lyckats få tag i mitten-mitten platserna (de bästa enligt mig) på premiär-helgens föreställning, eftersom jag var snabb på att boka, så jag såg fram emot att se hans förvåning.

Jag såg även fram emot att se vad han hade för överraskning till mig, eftersom han sällan anordnar överraskningar till mig som älskar dem! Jag funderade över vad han kunde ha hittat på för mig.

Han skulle väl inte..?

Nej, det skulle han inte!
Absolut inte! Herregud, nej.
Eller?! Tänk om han..
Nej nej nej!

Igår när jag gick runt i mina tankar kring hans överraskning, innan jag skulle åka, så packade jag och borstade tänderna samtidigt. I badrumsspegeln möter jag fru hårkatastrof och jag undrar vem hon är och vad hon gör i min spegel. Hon talar om för mig att det är snart ett år sedan min syster gifte sig och det var den dagen som jag senast klippte mig. Jag får snällt tala om för fröken i spegeln att pengarna just nu läggs på vägen till körkort, trivsel i hemmet och att försöka njuta av sommaren, mitt hår är liksom sist på listan. Jag brukar klippa Patric eftersom han säger att han blir mer nöjd då,jag klipper gärna mina vänner, men det är ju lite svårt att klippa sig själv. Fru hårkatastrof suckar.

Iväg till bilen och några timmars resväg väntade innan jag mötte min, mycket saknade, sambo. Tyvärr blev resan lite längre än väntat. Jag fick berätta att jag skulle överaska med bio, men att nu klockan blev för mycket så jag måste avboka. Det får bli en annan dag helt enkelt. I samband med detta frågar jag; "Vem har klippt dig?!" och han svarar då självklart frisören.

Far och dotters återförenande tog lite av tiden självklart, så senare på kvällen under kvällspromenaden så frågade jag lite sött, eftersom han inte berättat själv, vad överaskningen han hade var för något.

"-Att jag har klippt mig ju!" svarade han.

Igår när jag gick och hämtade posten så gjorde jag en märklig upptäckt. I min brevlåda ligger ett paket med Kalaspuffar.
"-Vem har skickat ett paket med kalaspuffar?!" blev min fundering medans jag läste;
"Till Theodora med bebis!" på paketet.

Jag går in och tar loss kuvertet som sitter på framsidan av paketet och inuti hittar jag ett kort.
Min dotter, som på senaste tiden blivit inspirerad av alla stickande kryp som flyger runt pekar på kortet och säger;
"-Titta! Brrrrr Brrr stick!" medans jag läser;

Hej!
Du skall nu följa instruktionerna. Och inget fuskande tikkåts!
1. Öppna Kalaspuffspaketet och ta ut dess innehåll
2. Öppna därefter munnen och placera en bit av paketets största innehåll däri.
3. Värm sedan vatten och placera det näst största innehållet däri.
4. Stoppa in paketets minsta innehåll i naveln.

Så, nu har du stillat sötsuget, lindrat illamåendet (ja, detta sägs göra det) och tröstat bebisen i magen.

Ps. Hoppas Leia gillade alla getingar på paketet och kortet.
Ps2. Bara så du vet, är det en lillasyster i magen.

Massa kramar från Melissa, Antonia, Gabrielle & Lillebror i magen


Hoppas det inte är fettfläckar på kortet, blev så hungrig eftersom jag inte ätit idag.




 

Paketes innehåll;
Marabou mjölkchocklad Sommar, Ingefärate med kamomill och en liten rosa napp.

Hej myggorna!
Nu är jag trött på er! Efter att vi nu suttit isolerade den senaste veckan, och lite till, får vi nu nog och åker på semester och hälsar på i andra land där ni inte har invaderat! Så våga inte komma till Liseberg-land, Kolmården-land och Astrid Lindgren-land!

(Jag tar med mig min elektriska mygg-dödare bara så ni vet! Så våga inte följa efter!)
HEJDÅ!

Mitt humör är som en boll. Går det upp så kommer det tids nog att falla till marken.
Det är på så sätt bra att jag är ensam här med hus, barn och graviditetshormoner, för jag är verkligen ingen trevlig person att umgås med just nu.

Jag vaknar och tänker; "-Nej! Inte ännu en dag!" men ändå envisas jag med att sitta uppe på kvällarna.
Jag började bokstavligt talat skratta åt mig själv när kom på mig själv att vara arg på det smutiga golvet.
Knasigt vad en graviditet gör med ens humör.

Bebisen i magen må göra mig hormonellt knasig,
men jag kan i alla fall skratta lite åt mig själv ibland.
På bilden är bebisen 12 veckor och 2 dagar, idag är han/hon 14 veckor och 3 dagar.

Dottern somnade 21.20
Vaknade 23:40
Somnade 00:35
Vaknade 00:45
Somnade 04:30
Vaknade 07.30

Mamman somnade 05:00
Mamman vaknade 07.30
Mamman trött

Frukost-trötta efter en orolig natt

"Lägg ditt bakomflutna framför dig!"

/Pumpa i Lejonkungen

Vår mysiga picnic i solskenet blev flyttad in i vardagsrummet.
Vi var ute i två minuter max innan vi gick in igen.

Mygginvasion råder i denna del av landet!

Då snackar vi inte om ett par stycken si så där, utan hundratals som attackerar när man går utanför dörren! På de två minuterna vi var ute så fick min dotter fem stycken myggbett och jag sju. Det är fruktansvärt äckligt!

Så inte nog med att jag är ensam i en ny stad där jag inte känner någon och är 50 mil ifrån min familj, vänner och sambo. Utan nu kan jag heller inte gå utanför dörren om jag inte vill bli uppäten!

Myggmedel då? Hör jag många tänka, och ja, det är ju bra.
Men det är slutsålt i hela länet och sedan skall man ju inte använda detta gift på barn under tre år och heller inte på gravida! Så både jag och dottern faller under dessa kategorier.

Vi får helt enkelt hålla oss inomhus.
Just nu känns Den gamla staden 50 mil bort som en himla bra besöksort..

Min sambo nattade vår dotter efter lunch innan han åkte.
Hon somnade gott, som hon brukar hos honom.
Han pussade henne hejdå när hon hade somnat.

Mig pussade han i hallen innan vi sa hejdå.
Jag hatar att säga hejdå.
Jag vände mig om snabbt.

Timmarna senare hör jag en liten röst ropa;
-Pappa?! Pappa?!
Uppe vid trappgrinden sitter vår lilla tjej.

Hon upprepar orden och jag får förklara att pappa åkt.
Hon går in i vårt sovrum och ropar igen.
Pappa?! Pappa?!

Toaletten.
Gästrummet.
Hallen.

Ingen pappa.
Pappa borta nu.
Pappa kommer sen.

Jag minns det svagt, men jag minns det.
Jag minns när det bara var jag. När jag bodde i min etta och jobbade mest.
Jag trivdes bra.

Jag trivdes bra men ibland kände jag mig ensam.
Mest på kvällarna.
Då brukade jag gå till Ica butiken en bit bort och bjuda hem diverse sötsaker hem för en mysig kväll framför tv:n.

Jag pratar självklart inte om kunder från Ica butiken, utan mer kända, kära vänner. 
Ni kanske känner dem med? De heter Big Pack vaniljglass, herr chockladsås och fröken strössel. Malaco Gott&Blandat, Estrella Potatischips och Coca-Cola är några andra som ofta var på besök hemma hos mig de där ensamma kvällarna tillsammans med många, många avsnitt av Sex and the city.

Idag, flera år senare, sitter jag och funderar över hur jag skall känna mig mindre ensam när min sambo nu åker iväg och jobbar i fyra veckor och vänner och familj är 50 mil bort i den gamla staden. Hur skall jag då kunna undvika känslan av ensamhet?

Tror tyvärr inte glass hjälper mig den här gången. Men så inser jag snabbt den stora skillnaden mellan då och nu.

Jag har fått lyckan att aldrig vara ensam, en lycka som jag inte hade då.

Jag och min dotter, den första höstdagen förra året.
Herr chockladsås och fröken strössel har fått sparken!

Mammabloggarna.se är ett nätverk för bloggande föräldrar. Sidan ger Mammabloggare möjlighet att möta andra bloggande föräldrar, marknadsföra sin egen blogg lite extra och få olika bloggtips.
Som medlem har man en egen presentation, kan delta i diskussioner i forum och ta del av bloggskolan. 

Mammabloggarna söker nu deras nästa bloggerska! En titel som jag kan garantera att många nog gärna skulle vilja ha. När ryktet om tävlingen idag spred sig i bloggvärlden så var det nog inte bara jag som tyckte det lät intressant.

Så varför skulle just jag passa så bra hos Mammabloggarna?

I min blogg skriver jag, ofta med hjälp av bilder, om min familj och mitt, ibland, allt för hysteriska liv med de sista månaderna innan ekonomiexamen i höst, kampen till körkortet kombinerat med att ha min dotter hemma bortom förskolans värld. Alltid med glimten i ögat och humor i bagaget försöker jag sprida lite glädje och funderingar i bloggvärlden.

Jag har fått höra att min blogg är en god variation av bild och text, humor och allvar. Att den som inte orkar läsa kan titta och snabbläsa lite och ändå hänga med och att den som gillar läsning kan sätta sig in i mina texter och funderingar.

Jag blir lycklig när jag fått dessa kommentarer eftersom att det var precis det jag ville när jag startade min blogg! Jag ville att den skulle vara bekväm att läsa och roande att titta på, jag ville att alla skulle kunna läsa vare sig man var äldre eller yngre än mig.
Så om jag så bara har nått ut med det till en endaste individ, den som sage det till mig, så har jag nått mitt mål! Det är min passion, att få beröra någon, roa någon och kanske få någon att tänka till eller kunna säga; "-Jag har det precis likadant!" För hur underbart är inte det?

Jag tror att jag skulle passa bra hos Mammabloggarna pågrund av min drivkraft och min förmåga att kunna ge lite av varje.

Besök Mammabloggarna (som dessutom utsett mig till Veckans Blogg denna vecka!)
och läs mer om deras vision och om tävlingen att bli deras nästa bloggerska!
Bli medlem så ses vi där!

Jag har funderat över alla gånger som jag sagt "Nej Tack!" till fester, kalas eller andra tillställningar. Många gånger har jag inte kunnat, men flera gånger har jag helt enkelt inte velat, av den enkla anledning att jag velat vara med min familj. Ibland har jag bara velat vara hemma för att kunna ta hand om min dotter om hon skulle vakna eller bara kolla på en film som går på tv just den kvällen tillsammans med min sambo.

Jag och min sambo har väldigt vänliga familjer och vänner. De alla säger ofta att de vill vara barnvakter och frågar ofta NÄR de kan få vara det. Men jag säger åter igen "Nej, Tack!".

Jag vet att en brytning av vardagen är viktig, men behöver jag det verkligen om jag inte i vardagen känner behov av det?

Jag tillsammans med min syster MammaMelissa på Mamma Blogg Galan i helgen som var.
En brytning av vardagen som jag njöt av.
Kanske det räcker att bryta en gång om året för min del..

Då jag och min familj bestämde oss, den där dagen i mars, för att vi skulle lämna vår nyrenoverade trea i stan för att flytta 50 mil bort till ett radhus på en ort bortom motorvägar och tågstationer, så visste vi att ett stort projekt väntade oss. Inte nog med att flytten tog lång tid att genomföra och att jag stod och står mitt i körkortsutbildning, studier och liknande. Utan allt annat runt omkring skulle passa ihop.

Vi hade turen att slippa dubbla hyror och snälla familjer som hjälpte till med uppehälle då vi behövde vara i den gamla staden. Vi löste allt. Eller ja, nästan allt.

Den svåraste biten är att matcha avslut på gammalt arbete med start av nytt arbete och vår lösning blev helt enkelt att min sambo nu måste åka tillbaka och jobba på sitt jobb i vår gamla stad, men att vi, jag, vår dotter och den ofödda bebisen i magen stannar här, 50 mil bort.
50 mil bort från alla vi känner, vänner, familj. Ensamma.

På söndag åker han. Han skall vara borta i fyra veckor. Så för mig väntar nu en praktik på hur det känns att stå ensam med dotter, gravidmage, hus, matlagning och tvätt. Utan vänner och familj.

Får hoppas att det är en upplevelse som kommer ge mig något gott i slutändan, men just nu är det verkligen inte som något jag ser fram emot..

Det ser ut att bli du och jag. tjejen, en tid framöver nu.
Men pappa kommer tillbaka. Sen.

Vecka 14

Kroppen: Hormonförändringar kan visa sig genom att huden på mamman blir mörkare på vissa ställen, kvinnor kan få en vertikal mörk rand från naveln och neråt. Randen brukar försvinna efter förlossningen, men man ska vara försiktig med att sola för mycket under graviditeten eftersom man även kan få andra pigmentfläckar som kanske inte går bort. Du kan bli snabbare andfådd eftersom blodvolymen i kroppen börjar öka.
De flesta börjar få en liten mage. Om du tidigare fött barn blir magen oftast större mycket tidigare.

Fostret: Öronen är placerade där de ska vara och har fått den rätta formen. Alla större organsystem är nu färdiga och njurarna tillverkar urin. Fostret befinner sig nu i en snabb fas av tillväxt. Benen är längre än armarna och det finns gott om fostervatten som fostret simmar runt i.

Källa; Familjeliv.se

Jag kan inte förstå hur fantastiskt det är att en liten varelse just nu utvecklas och växer inuti min kropp, det är verkligen ett mirakel att jag får uppleva det här igen. Allt känns så bekant, men ändå så annorlunda.

Jag märker inte av någon vertikal rand på magen, med Leia skymtade jag den något de sista veckorna men den försvann så fort hon föddes. Men att jag blir anfådd lätt, Ja, det stämmer.

Något annat som även stämmer gott överens är magen, jag minns verkligen inte att magen syndes såhär tidigt sist! Men så här i början känns ju det bara mysigt att se när den börjar skymta. Leia trycker på den och skrattar.
Jag vet inte riktigt vad det betyder..

Jag är på ju just nu på besök hos min mamma och stod precis och berättade att jag imorgon bitti måste hämta mina "Carrie-skor" inför morgondagens Blogg Gala, då skorna varit på besök hos min kära vän Helena sedan en tid.
Min yngsta lillasyster, som är tre och ett halvt år, undrar fundersamt;

-Vad är Carrie-skor?
-Carrie är ju hon den där tjejen med alla fina klänningar i den där filmen som jag och mamma såg på nyss, svarar jag. Jag har likadana skor som henne, så därför kallar vi dom Carrie-skor.
-Jaha. Jag har inga carrie-skor.
-Nej, men du har ju Askungen-skor, och jag har Carrie-skor.
-När jag fyller år kanske jag kan få Carrie-skor? undrar hon, min söta lillasyster.

   

"Carrie-skorna" är köpta på Gojane.com

Hej mannen i huset bakom!
Jag bor egentligen inte här, jag flyttade här ifrån för sex år sedan, men mina föräldrar bor kvar här med tre utav alla sex syskon. Jag har nu flyttat 50 mil bort, men har spenderat en hel del tid här i samband med flytten, då det visade sig att det inte var så lätt att flytta så långt på en dag direkt.

När jag var här senast tillsammans med min sambo och dotter så fick vi oss en konstig syn på kvällen. Vi hade lagt vår dotter som tur var ett par timmar tidigare men det var inte lätt med tanke på gårdsfesten på baksidan.

Jag och min sambo höll på att knyta ihop kvällen och vi skulle precis gå upp för att lägga oss då vi bländades av din enorma tv som sitter i ert vardagsrum. Våra hus är ju glasade från golvet på våning 1 till taket på våning 2 så man ser ju den rätt tydligt.

Jag vet inte om gårdsfesten gillade er vuxenfilm som sken över hela området i kvällsmörkret, men jag gillar väl inte direkt att se en kvinnas underliv hoppa på storbildskärm över hela gården, och kanske fler småbarnsföräldrar håller med mig med tanke på alla barn som bor här.

Kanske du inte vet hur tydligt din tv syns ut på gården, så jag kanske gjort dig en tjänst. Du kanske har en annan tv i huset som du kan använda?

Med vänliga hälsningar
"Grannen"