-Vad är det du har köpt? frågade min vän i telefonen efter att hon läst mitt hemlighetsfulla inlägg om Alla mina förklaringar till min sambo.

-En Charlie Bear, svarade jag. Man kan ju tro att det är ett par skor eller en ny väska jag pratat om men nej, jag har köpt en nalle.
Det blev tyst en liten stund innan jag fortsatte.

- Jag trodde att jag skulle vara gammal och grå innan jag skulle få tag i den, eftersom jag vet hur sällsynt just den här björnen är. Jag blev redan för ett par veckor sedan införstådd i detta då sveriges enda leverantör av just dessa björnar talat om för mig att det enda exemplar som kommit till Sverige tingats av en dam. Jag trodde jag skulle få åka runt och leta efter den i England, där nallarna bor.
Men så när jag kom in i butiken, den enda butiken i Sverige som faktiskt har dessa björnar, så kom ägaren fram till mig och frågade: "-Du letar väl efter Spangles va?" och jag svarade vänligt "ja!" och blev charmad av att hon minndes vårt förra samtal. Hon förklarade att kvinnan som tingat björnen nu inte skulle ha den och då hon visste om att jag ville ha just den björnen hade hon inte ens tagit fram den för någon annan. "Vill du titta på den?" frågade hon mig och självklart ville jag det.

-Du är så söt, sa min vän, du vill köpa någt till dig själv och du köper en björn!
-Ja, jag köper faktiskt sällan någonting till mig själv. På stan kollar man efter kläder till Leia eller den där leksaken som hon vill ha. Inredning och andra saker till hemmet blir det ofta och jag kollar gärna på saker till Patric, men till mig själv, nej, jag glömmer liksom av mig själv. Nu ville jag köpa något till mig, bara mig.

-Det säger bara att du är en fin person! Du köper en Nalle och inte ett par skor eller en väska! sa min vän och jag bara log. Bara log.

Min älskade Spangles.





Vill du kolla in de underbara nallarna från Charlie Bears,
 kan du kolla in deras hemsida HÄR,
och Sveriges enda leverantör hittar du HÄR.

Lyckliga stunder.
Visst har vi haft många lyckliga stunder du och jag? Ja, vi minns till och med många stunder som om det var förra veckan, men idag insåg jag att det är närmare sju år sedan. Sju år sedan som vi gick i skolan tillsammans och alltid kramades hårt i korridoren innan vi sa "jag ringer sen!"

Det känns även som om det var förra veckan som vi brukade ta något gott att äta tillsammans på jobbet, och sa till varandra "Stämpla in mig med!" och där vi sedan hade gräl om allt. Likt syskon som gnabbade stod vi där, men även likt syskon kunde vi kramas och bli sams lika fort. Men det var mer än 3 år sedan.

Idag så finns det nya bästisar på skolan vi gick på, och på vårt gamla jobb finns nu andra syskonvänner som gnabbar om arbetsuppgifterna.
Idag har vi nya roller, och vi blir nog till och med bättre med åren.

Tack för att du är min vän som alltid svarar om jag ringer.
Tack för att du aldrig dömmer mig.
Tack för att jag har turen att min dotter fick den bästa av alla gudmödrar.

Grattis min vän på födelsedagen!

Jag att min dotter inte tycker det finns något roligare än att gå på Ikea. Hon brukar sätta sig i de små olika rummen och försvinna in i en egen liten värld. På vårt senaste besök när vi kom upp till övervåningen så stod där en liten kille i ungefär samma storlek som henne själv och hon sträckte ut sina båda armar och sprang mot honom och gav honom en enorm kram! Föräldrarna till pojken skrattade gott trots att de båda ramlade omkull av allt kramande.

Barnens värld är fantastisk!

När jag och min dotter nu i dagarna var och hälsade på i vår Gamla stad långt borta så gjorde jag ett inköp. Kanske inte det mest ekonomiska köp jag gjort i mitt liv men ett utav de bättre. Enligt mig. Dock vet jag inte riktigt om min sambo skule hålla med på den sista punkten.

Min fundering blev,när jag vandrade ut ur butiken, hur jag skulle förklara detta när jag kom hem då jag lovat att inte spendera våra pengar runt om mig. Jag kom snabbt på att det hade jag ju inte gjort, för just det här köpet är fruktansvärt nödvändigt enligt min mening, men problemet blev väl vara att han inte riktigt skulle hålla med mig.

Tankar av förklaringar började snabbt att rulla genom huvudet och lagom till hemfärden hade jag ganska så många på lager. Jag var laddad inför mötet med min sambo men jag insåg snart att mina förklaringar nog inte var riktigt hållbara. "Jag behöver en kompis i Nya staden långt borta!" och "dina innebandyklubbor kostar ibland mycket mer!" kändes plötsligt fruktansvärt dåliga så när jag stod där framför honom så släppte jag alla kommentarer och bara berättade rakt upp-o-ner och var beredd på en predikan och att bli tvingad att gå tillbaka till butiken med kvitto och lämna tillbaka min nyfunne vän. Men inte.

"-Du är värd vad som helst älskling!" blev hans svar med en varm kram och jag stod målös. Man kanske har en fin man här hemma ändå trots allt..

Problem:
-Mammans körkort postat till Gamla staden av transportstyrelsen, måste hämtas!
-Mödravårdsjournaler från Gamla staden behövs för att kunna skrivas in i Nya staden
-Läkarbesök samt vaccination bokat sedan 4 månader hos BVC i Gamla staden
-Mannen bunden i Nya staden och kan inte åka någon stans

Konsekvenser:
-Mamman åker runt med en lapp istället för körkort, hämtas inte körkortet skickas det tillbaka.
-Dottern blir ovaccinerad
-Gravida mamman står utan mödravård

Lösning:
-Mamman med mig dottern och åker dessa 100 mil t/r till Den Gamla staden och passar på att göra massor av roliga utflykter.
-Mannen får vara ensam i Nya staden

Där stod du som vem som helst, jag kände inte dig.
Jag tyckte att du nog var som alla andra, du sa att jag hade fel.
Du kontaktade mig, jag avvisade dig.

Varför du ändå var intressant för mig kunde jag aldrig förklara.
Men jag fortsatte att avvisa dig.
Du fortsatte söka min uppmärksamhet.

Du blev den som aldrig släppte mig, även om jag kastade mig iväg.

Du var den som alltid fanns där, när andra försvunnit.

Du blev den som kunde få mig att le, när andra fått mig att gråta.

Min dröm blev att få vakna med dig varje morgon.
Min dröm blev att alltid få kyssa dig godnatt.
Min dröm blev att tillbringa långa dagar och nätter med dig.
Jag ville inte somna, jag ville bara vara med dig.

Min dröm var att bli mamma till dina barn.
Min dröm var att ha ett hus som bara var vårt.
Min dröm var att få lova dig evig kärlek.

Din dröm.
Din dröm var att få spela innebandy på elitnivå.
Du gör det nu varje dag.

Kanske din dröm var att komma hem efter en match där glada barn möter dig i dörren.
Där den glada mamman pussar på dig och berättar att hon lagat din favoriträtt.
Där finner du nu bara en utmattad mamma i ett upp-och-ner-vänt hus.

Jag talar om hur jag gärna vill göra saker tillsammans med dig.
Du talar om att det är skönt att sova.

Jag talar om att ta vara på tiden tillsammans.
Du talar om lagfesten.

Jag talar om syskonet i magen och förväntningarna inför vintern.
Du talar om vinterns högsäsong.

Jag talar om att du inte bryr dig.
Du talar inte alls.

Jag försöker finnas för dig.
Jag försöker ställa upp.

Jag väntar på dig utanför din träning.
Jag sitter på läktaren på din match.

Jag vill finnas för dig i din dröm, men vart är du i min?
Min dröm är nu, men vart är du?

Det finns ju just nu enkronor cirkulerande i landet som är blank-randiga på ena sidan. Ni har säkert stött på dem trots att de ska vara av en begränsad upplaga. Jag har stött på inte mindre än två.

Jag och min mamma hade precis övningskört, två dagar innan min uppkörning förra veckan. Vi parkerade och så skulle vi betala avgiften och min mamma gav mig en hög med mynt. Där bland mynten låg en sån där krona, en sån där med ränder på ena sidan.
"-En lyckopeng!" utbrast jag och visade min mamma pengen. "-Den kan vi ju inte betala med!" fortsatte jag och lade ifrån mig kronan i min bil. Jag tänkte att jag skulle ha med mig den pengen när jag skulle köra upp, för att se om det verkligen kunde vara en lyckopeng.

Dagen kom och när jag gick där påväg mot vägverket så kom jag på det. Min lyckopeng. Jag svor för mig själv då jag självklart glömt hämta den i bilen, typiskt.

Det fick bli en Ramlösa på Pressbyrån för att ta med på vägen. "-Sju kronor tillbaka, varsågod!" sade kassörskan när jag fick tillbaka växeln. Jag tackade gott som vanligt och fortsatte min väg. Än en gång förbannade jag mig över att jag glömt min lyckopeng och så kollade jag ner på min växel i handen.

Där låg den, lyckopengen! Eller ja, inte just DEN lyckopengen, men en lyckopeng.
Jag log.
Lade den i fickan.
Log igen.

En timme senare studsade jag från vägverket med körkortet i min hand.

Jag har funderat kring livet och vad man gör med det. Vissa människor tar livet lite som det kommer och hänger med strömmen, andra är fast bestämda vad de ska ta vägen tidigt och följer den vägen strikt, vad som än skulle komma i ens väg. Vissa kommer på sent i livet vad de vill göra, hur de vill leva, vad man vill jobba med, vart man vill bo och med vem, om ens med någon.

Alla människor får ett mål i sitt liv. De kan vara stora och de kan vara små och olika viktiga för olika människor.

För mig är mina mål det jag lever av, utan mål mår jag inte bra. Jag har små mål varje dag, det kan vara så simpelt som att jag under dagen skall städa, tvätta, laga mat eller liknande.

Jag har även större mål som till exempel att jag om två månader exsamineras, mitt mål är att klara av det sista av mina studier. Min målsättning är också att klara av den rädslan som jag bär med mig varje dag nu när jag väntar mitt andra barn. Mitt mål är att vara en trygg förälder och en förebild för mina barn och andra runt omkring mig.

För en tid sedan var mitt mål att klara av att säga hejdå till mina syskon, föräldrar och vänner för att kunna flytta 50 mil bort ifrån dem. Jag drömde om att jag skulle kunna köra bil i min nya stad.

Idag har jag kört där.
Runt. Runt. Runt.

Jag lyckades. Jag lyckades uppnå mitt mål, ett utav de största och det känns så bra! Nu klarar jag allt!

Min mamma; -Men?! Har du i tvåan nu när du ska backa? För din bil gillar inte riktigt det har jag märkt när jag lånat den, du behöver nog ettan när du backar med din bil. Det är ju så olika med alla bilar.

Jag; Jag brukar backa med backen, men jag vet inte hur du brukar backa..

De här veckorna skulle ju egentligen ha blivit fyra veckor av ensamhet. Men efter första veckan fick vi nog och tog semester istället, vilket nog var en utav de bättre valen jag gjort, med tanke på mygginvationen hemma hos oss. Vi har dessutom fått vara tillsammans allihopa vilket också är mycket trevligare!

Idag kunde vi äntligen ta årets första dopp! Vi har helt enkelt inte hunnit tidigare eftersom 50-mils flytten tagit upp all tid. Leia älskade det! Hon ville inte sluta bada!

Min sambo avslutade idag sin sista dag på sitt jobb i Gamla staden och snart kan vi bara fokusera på vårt nya hem, i vår nya stad långt bort.

I början av nästa vecka åker vi äntligen hem igen. Det ska bli skönt att komma hem, trots att det ännu inte känns som riktigt hemma, men det kommer nog snart. Jag tror även vår gräsmatta börjar sakna oss..

Nu väntar de sista dagarna av semester och det skall bli underbart! På måndag börjar mina 9 veckor av projektarbete innan jag äntligen är färdigutbildad -så dessa sista dagar skall njutas till max! Kanske fler dagar på stranden?

När jag i förra veckan fick min nya bloggdesign på plats,av guds gåva till bloggvärlden, så kom det in massor av nya saker här inne. Charlie Bears nallen Spangles kom till liv och finns nu i min header, mina favoritfotografier sitter på plats och under dem sitter ultraljudsbilden av Leias syskon.

I det vita fältet under ultraljudsbilden sitter det siffror. Dessa siffror ändrar sig för varje dag och visar hur länge bebisen legat i magen. Det är altså inte antalet veckor då bilden togs, utan antalet veckor just nu.